Valmanifest

Valmanifest för Sveriges Kommunistiska Parti

Det kapitalistiska systemet är i kris och visar dagligen att det inte är kapabelt att tillfredsställa mänsklighetens grundläggande behov. Över hela världen störtar kapitalismen folk och nationer i fattigdom och förnedring. Även i Sverige ser vi hur allt fler störtas ner i fattigdom, hur vården och skolan monteras ned och hur den lilla trygghet vi haft på arbetet försvinner.

Många ser sig omkring och konstaterar att det svenska folket ändå har det rätt bra. Man jämför med de många utsugna och nedtryckta nationerna i världen och nöjer sig med det vi har. Många glömmer dock bort att den relativt välfungerande välfärd vi haft har varit ett resultat av arbetarnas kamp. Det är ett resultat av de svenska arbetarnas kamp, som de fört tillsammans med hela världens arbetare och förtryckta folk. Det är ett resultat av den folkmakt man dels kämpat för här, men även den man uppnådde i andra delar av världen.

De rättigheter vi har idag är flyktiga, de försvinner så fort vi inte kämpar för dem. Lönen sjunker så fort arbetarklassen inte kämpar för att höja den. Skolan försämras och försvinner så fort folket inte med tvång öppnar utbildningen för alla. Alla framsteg som görs idag är tillfälliga, så fort det är möjligt tvingar sig profiten åter på och påminner oss om den värld vi lever i.

Det kapitalismen hade att ge oss har den redan gett. Under trycket av 1900-talets kamp för socialism uppnåddes förbättringar som allt sedan socialismens tillbakagång i världen gett plats åt det råa vinstintresset. För varje år som går ökar skillnaden mellan hur det arbetande folket i Sverige har det idag och hur bra vi skulle kunna ha det under socialismen.

Vi nöjer oss därför inte med att göra små justeringar i det kapitalistiska maskineriet. Vi vet att hur man än försöker försköna den, så kan kapitalismen aldrig göras rättvis. Världen av idag är inget alternativ; det är bara socialismen som kan försäkra människan en värdig existens. Det är vårt alternativ och det är målet för all vår aktivitet.

Det enda sättet att garantera folket vård, skola, arbete och värdighet är genom att rycka makten ur händerna på kapitalisterna och borgarna; att göra dem överflödiga och onödiga genom vår egen organisering – en organisering för det arbetande folkets makt. De krav vi ställer kan inte kapitalismen tillgodose, dem måste vi kämpa för.

Vi riktar därför inte krav till politikerna, som inte bryr sig om andra än arbetsköparna, de stora finansmonopolen och sin egen klass. Vi riktar oss istället till folket, till arbetarna: räta på ryggen, blicka ut över världen och se potentialen som finns hos hela världens folk, och se samtidigt hur den potentialen dagligen stryps av systemet vi lever i; se hur all den kraft och vilja som finns hos er och hos alla vanliga människor blir till grus i kapitalismens maskineri.

Istället för att vända oss till politikerna och be om smulor, vänder vi oss direkt till det arbetande folket: det finns ingen framtid i det imperialistiska systemet, låt oss istället bygga upp vår nya värld, vår socialistiska värld!

Kapitalismen kan inte garantera dig en bra och värdig vård

Den svenska kapitalismen står idag starkare än någonsin tidigare. Ändå talar kapitalisterna och politikerna om att det saknas resurser för att hålla sjukhus och vårdavdelningar öppna. Olika regeringar, både socialdemokratiska och borgerliga, har byggt ett system som lägger allt mer arbete på allt färre sjukvårdsarbetare. Samtidigt tvingas patienter utstå allt längre väntetider. Bara resursbristen i sig medför en kamp om vårdplatser, och ger följdproblem som belastar en redan tung arbetsmiljö med mer byråkratisk administration, fler svåra prioriteringar och tyngre etiska dilemman.

Tröskeln för patientinläggningar har i realiteten höjts. En ökad komplikationsrisk uppstår i takt med att personal tvingas tillbringa allt mindre tid i mötet med sina patienter. Politikerna talar om att det finns en läkarbrist, men gör inget åt de ibland två år långa väntetider läkare har för att kunna påbörja sin allmäntjänstgöring (AT) för att erhålla den legitimation som krävs för fortsatt specialisering. De talar samtidigt om brist på vårdpersonal, men klarar inte hålla den lönenivå eller arbetsmiljö som krävs för att behålla de anställda i yrket. Arbetskraft importeras från länder där villkoren ofta är ännu sämre, exempelvis till följd av krig, och bidrar till att de dräneras på dyrbar kompetens som fortsatt skulle behövas där.

Bristtillståndet har bidragit till att bemanningsföretag blivit en industri, som tillsammans med den ökande privatiseringen gett en omfördelning av samhällsresurser från utsatta områden till redan välbemedlade aktieägares fickor. Vidare driver bemanningsföretagen och privatiseringarna på vinstgivande besparingar som går ut över vårdkvaliteten, vilket inte minst ses inom äldrevården och i de missförhållanden som uppstått där.

Den psykiska ohälsan ökar kraftigt. Socialstyrelsens siffror från 2015 visar att 17 procent av Sveriges befolkning tar psykofarmaka, exempelvis läkemedel mot depression eller ångest. Inom åldersgruppen 10-24 år har förekomsten av psykisk ohälsa fördubblats under de senaste 10 åren. Besparingar och ökade avkastningskrav i arbetslivet leder till att människor blir sjuka. Mot sig har de inte bara sina arbetsköpare utan också regeringens krav på minskade utbetalningar från Försäkringskassan, som leder till en tärande osäkerhet och att också sjukpenningen blir en strid.

När det gäller antalet sjukhussängar per invånare ligger socialdemokraternas och välfärdskapitalisternas Sverige numera i botten, under Libyen och Etiopien, och det är inte ovanligt att patienter tvingas ut i korridorer eller läggs in på sjukhus på timmars avstånd.

Vi ser att problemen är många, och de är både fler och djupare än vad som får plats i denna korta skrift. Vad är då deras lösning?

Första steget är att inse att problemen ligger i systemet. Att det handlar om hur det ekonomiska systemet är uppbyggt och hur dess resurser fördelas och varför. Sverige är rikare än någonsin tidigare, men de som blir rikare är de redan rika. Oavsett hur goda avsikterna är eller hur ”mänsklig” någon vill göra kapitalismen, är det de som äger och styr produktionen och resursfördelningen i detta land som dikterar vårdens villkor.

Sveriges Kommunistiska Parti vill ersätta den kapitalistiska staten med en socialistisk. Det handlar i första hand alltså inte om att göra ändringar i befintlig verksamhet, då ramarna för vad som är möjligt, i både teori och praktik, i princip lagbundet dikteras och begränsas av kapitalismen som system. Därmed inte sagt att enskilda frågor inte kan användas som hävstång för att nå målet om en stat där all makt utgår från arbetarklassen istället för den nuvarande ägande, kapitalistiska minoriteten.

En socialistisk stat förutsätter arbetarmakt och gemensamt ägda produktionsmedel och samhällsresurser. Arbetet leds och fördelas av arbetarna på arbetsplatsen och genom arbetarklassens organisationer för att möta samhällets behov med utgångspunkt i medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Privatägd vård går stick i stäv med arbetarklassens intressen, det mer demokratiska samhällssystem vi arbetar för, och gör avkall på både vårdkvalitet, tillgänglighet och samhällets sammantagna behov, till förmån för aktieägarnas vinstintresse som är den privata verksamhetens primära mål.

Sveriges Kommunistiska Parti ställer arbetarklassens behov före den ägande minoritetens omänskliga krav på ökande avkastning. Vi kämpar för att vården ska finnas tillgänglig för människor oavsett var de bor i landet, vilket i högsta grad gäller den vård som livets olika skeden kräver. När det gäller mer specialiserad vård, och specialistsjukhus i synnerhet, är det i hög grad en medicinsk fråga. Det är nödvändigt och önskvärt med ett visst mått av centralisering som specialistsjukhus innebär för att i ett land som Sverige möjliggöra tillräckliga patientvolymer för att säkerställa den kliniska kompetensen så att berörda patientgrupper kan garanteras en så bra vård som möjligt.

Besparingarna och nedläggningarna inom vården har ökat under socialdemokratiska och andra borgerliga administratörers förvaltning. De har banat vägen för det ökande marknadsinslag som öppnat  vården för profitering. Det som tidigare var otänkbara varor har idag blivit just det. Sveriges Kommunistiska Parti menar att människors liv och hälsa inte får bli en handelsvara, och arbetar för det system som möjliggör en mänsklig sjukvård. Det är bara socialismen som kan garantera det arbetande folket en bra och värdig vård!

Kapitalismen kan inte garantera dig en trygg ålderdom

När det svenska pensionssystemet infördes i början av 1900-talet var det en reform som skulle avlasta fattigvården. Pensionsåldern sattes till 67 år, en ålder som de flesta inte uppnådde, eftersom medellivslängden var 60 år. Pensionen var 150 kronor om året för män och 130 kronor för kvinnor, med motivet att kvinnor levde längre och att det inte var ekonomiskt hållbart att då betala en lika hög pension till dem.

Trots att hundra år har gått sedan dess och pensionssystemet ändrat form, är de grundläggande principerna desamma: eftersom vi lever längre, hävdas det att vi också måste gå i pension senare, eftersom det värde som produceras i Sverige inte kan täcka upp en allt äldre befolkning. Ju högre pensionsålder, desto färre år i pension och desto fler år i arbete.

Idag räknar man med att 34 procent av kvinnorna och 24 procent av männen över 65 som är ensamstående har en låg ekonomisk standard. Det vill säga, de har en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten i Sverige. Detta efter att ha jobbat hela livet.

Det svenska pensionssystemet är inte utformat för att ge det arbetande folket i landet en trygg ålderdom, utan är utformat för att fortsätta ge maximal vinst åt de svenska monopolen och de svenska kapitalisterna. När politikerna och kapitalet lyfte ut 250 miljarder kronor ur pensionssystemet i början av 90-talet var det inte för att göra det bättre och underlätta för pensionärerna. När man mer eller mindre tvingas investera sina pensionspengar på aktiemarknaden är det inte för att det ska ge pensionärerna mer pengar, utan för att frigöra ytterligare medel för den svenska kapitalismen. När man höjer pensionsåldern är det inte för att säkra en bekväm och trygg ålderdom för arbetarna, utan för att förstärka den svenska kapitalismen och imperialismens fördelar på den internationella marknaden; utan en stark hemmabas är det svårare att konkurrera internationellt. Genom att höja pensionsåldern garanterar man ett visst mått av arbetslöshet. De arbetslösa kan sedan användas för att pressa ner löner och villkor för arbetarklassen i Sverige.

I pensionsfrågan ser vi en aspekt av den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital. Vi har råd att garantera alla pensionärer en ekonomiskt, socialt och kulturellt trygg ålderdom. Under de senaste 65 åren har Sveriges BNP per capita ökat med mer än 300 procent, men pensionsåldern har sedan decennier varit 65 år. Det är en fråga om omfördelning: de allt större rikedomarna som vi skapar är det någon annan som tar.

När politikerna säger oss att vi måste höja pensionsåldern för att ha råd med pensionärer, så ljuger de. Pengarna finns, men inte hos folket. Vid 1960-talets början försörjde fyra miljoner arbetsföra människor tre miljoner äldre och barn i Sverige. Varför skulle idag inte sex miljoner arbetsföra kunna försörja fyra miljoner barn och äldre?

Det problem som vi står inför är kapitalismen. Produktionen omfattar allt större delar av samhället, tillväxten och produktiviteten är större än den någonsin har varit. Trots detta blir det arbetande folket allt fattigare. För att öka sin lönsamhet stjäl man ålderdomen från de som producerat all den rikedom vi ser runt omkring oss. Det är inte möjligt att reformera kapitalismen och göra den mänsklig. För att kunna garantera vanligt folk en värdig ålderdom krävs att vi kastar kapitalismen på historiens sophög, där den hör hemma.

När kapitalisterna vill höja pensionsåldern kräver vi istället sänkt pensionsålder – därför kämpar vi istället för en pensionsålder på 55 år. I många yrkesgrupper är kroppen och psyket slut långt innan pension och för att de ska kunna njuta av en värdig ålderdom krävs en pensionsålder som är mycket lägre än den vi har nu. Det innebär inte ett pensionstvång för de som har turen att ha ett stimulerande arbete, utan enbart en möjlighet för de som inte har den turen. När kapitalisterna vill använda våra pensionspengar för sina egna syften kämpar vi istället för en höjd garantipension på minst 20 000 kronor i månaden. Vi vill dock alltid gå ännu längre: när kapitalisterna stjäl hundratals miljarder från våra pensioner måste vi svara med att ta tillbaka allt som de stulit från oss: vi måste ta ifrån dem kontrollen över samhället, över alla rikedomar och över alla produktionsmedel. Det är bara på det sättet vi kan garantera alla en trygg ålderdom; det är bara socialismen som kan garantera det arbetande folket en trygg ålderdom!

Kapitalismen kan inte garantera dig en bra och värdig skola

Grunden för det mänskliga samhället är arbetet; allt ekonomiskt värde kommer därifrån. Det är den första grundförutsättningen för det mänskliga livet och utan arbetet upphör den mänskliga utvecklingen. Den andra grundförutsättningen för människans utveckling är utbildningen, vidareförandet av det mänskliga kunnandet. Utan utbildningen vore alla framsteg omöjliga. Att från en generation till en annan föra över det mänskliga vetande som uppnåtts är något centralt för vår utveckling – det har tillåtit oss att ta oss dit vi nu är.

Av denna anledning är en central arena för kampen för socialismen också just skolorna och universiteten. Motsättningarna som sliter isär det kapitalistiska samhället, som framkallar krig och elände är verksamma även i skolorna och kommunisterna går främst i ledet för att bekämpa all folkfientlig utveckling.

Friskolesystemet, som Sverige är ensamt om i världen, sedan Chile avskaffade sitt system som infördes under Pinochet, måste förbjudas och alla marknadskrafter måste tvingas ut från skolans värld. De privata koncernerna tjänar stora pengar på att lägga beslag på resurser som annars skulle gått till eleverna. Skolsystemets struktur tvingar även kommunala skolor att konkurrera och marknadsanpassa sig, vilket leder till att skolorna prioriterar marknadsföring högre än faktisk kunskap.

Det som borgarna kallar det ”fria” skolvalet är ett bedrägeri, som bara betyder frihet för akademikernas och borgerlighetens barn att lämna arbetarnas och de vanliga människornas barn bakom sig, med färre resurser och större segregation. Det finns ingen frihet i det ”fria” skolvalet. Därför måste det avskaffas och den påhittade frihet de pratar om kastas på sophögen. Friheten att välja mellan bra och dåliga skolor är ingen frihet – inför istället en skola som är bra för alla barn och elever, så att vi på riktigt kan börja prata om en fri skola.

För lärarnas och de anställdas del vill vi bekämpa individualiseringen av lärarkåren. Genom olika åtgärder, såsom individuell lönesättning, lönelyft eller gradering av tjänster splittras lärarkåren och blir ineffektiv. Det gör att man lätt spelar ut enskilda lärare mot varandra. Till detta hör också ivern att ”professionalisera” lärarkåren. Den lyfter fokus från de verkliga problemen i den svenska skolan och bidrar aktivt till att skilja lärarkåren från det arbetande folket. Kommunisterna är därför motståndare till ”professionaliseringen” och kämpar för ett närmande mellan lärarkåren och arbetarklassen. Professionaliseringen är heller ingenting som kan råda bot på lärarbristen, utan den är ett symptom på situationen i den svenska skolan överlag. Inga kosmetiska ingrepp som lönelyft eller professionalisering kan rätta till felen i skolan, de är inneboende i ett borgerligt skolsystem, som därför måste avskaffas.

Enhetsskolan, som infördes under 1960-talet, öppnade dörrarna för arbetarklassens utbildning. Den måste värnas och radikaliseras. Försöken av avskaffa enhetsskolan genom det fria skolvalet och marknadskrafternas intåg i skolorna måste stoppas, eftersom det skiktar skolan och ger folkets och arbetarnas barn en sämre utbildning. Enhetsskolan måste radikaliseras; den måste kopplas till livet och arbetet och måste användas för att bryta motsättningarna mellan det fysiska och intellektuella arbetet.

För elevernas del kämpar vi för att klasstorleken regleras och att varje förskollärare har ansvaret över maximalt fem barn; att maximalt 15 elever tillåts i varje grundskoleklass, för att på samma sätt garantera att de får den tid med läraren som behövs, samtidigt som man behåller dynamiken i gruppen. När klassen blir för stor är det omöjligt för läraren att hjälpa alla. De som är i störst behov av hjälp får sällan den hjälp de behöver. Då det gäller elever i ännu större behov av hjälp på grund av funktionsnedsättningar eller annan problematik måste skolan utgå från deras behov och det som fungerar bäst för deras utveckling. Därför måste skolorna garanteras de resurser de behöver, så att alla elever och barn kan utvecklas. För att ytterligare hjälpa eleverna kämpar vi för införandet av studielön, för att på så sätt förenkla för elever från fattigare sociala bakgrunder också kan studera vidare, utan att behöva oroa sig för att pengarna ska ta slut. Studier är en investering för samhället och ska därför jämställa med arbetet ute i produktionen. Därför kräver vi studielön från och med det första gymnasieåret. För att de elever som studerar yrkeslinjer på gymnasiet inte för all framtid ska vara bundna vid sitt val, är det självklart för oss att alla gymnasieprogram måste ge högskolebehörighet.

Skolan har också ett viktigt uppdrag i att skydda eleverna från kapitalismen, som skapar ohållbara ideal för ungdomarna. De ska både vara och se ut på ett visst sätt, allt för att öka varuomsättningen. Skolan måste utgöra ett skydd mot denna press och den måste vara utrustad med personal som kan hjälpa ungdomarna med de psykiska problem som dagligen skapas och återskapas.

Även om vi kan genomföra dessa krav under kapitalismen, så kan de aldrig bli permanenta. Om inte det arbetande folket kommer åt makten i samhället, kommer det vi uppnår att hela tiden bekämpas. Det finns hos kapitalismen inget intresse för ett självständigt tänkandefolk och en välutbildad arbetarklass med goda kunskaper om samhället. Därför räcker det aldrig att kämpa för mindre reformer, utan kampen måste i slutändan vara om makten i samhället. För att vi ska kunna göra skolan verkligt demokratisk och folklig måste vi göra upp med kapitalismen; det är bara socialismen som kan garantera det arbetande folket en bra och värdig skola!

Kapitalismen kan inte garantera dig säkerhet och trygghet

Vår trygghet är beroende av att vi ska kunna bygga oss en tillvaro som individer och som delar av samhället. Det gör vi bland annat genom utbildning, med ett tryggt och stimulerande arbete och med en trygg och värdig ålderdom. Förutsättningarna för detta är fred och förutsägbara omständigheter, som gör att vi kan planera för framtiden. Allt detta sätter kapitalismen på spel och all den trygghet vi upplever är flyktig. Osäkra anställningsförhållanden och inkomster skapar otrygghet och allt större desperation. Klassklyftorna ökar. Imperialistiska krig och utsugning runt om i världen skapar flyktingkriser och flyktingar blir andra klassens medborgare i våra länder, samtidigt som de används som slagträn för att slå mot de arbetare som redan finns i vårt land, vilket skapar konstgjorda klyftor mellan de svenska arbetarna och deras klassbröder från hela världen. Människornas tilltagande oro och rädsla möter kapitalismen enbart med ökad repression.

Under många decennier har svenska folket betraktat Sverige som ett alliansfritt, neutralt och fredligt land. Det finns en syn på Sverige som fredsmäklare i världen. Samtidigt har alla regeringar, oavsett färg, öppet eller hemligt stärkt banden med väst i allmänhet och USA i synnerhet. Så länge Sovjetunionen fanns talade Sverige med kluven tunga, men efter 1991 har de styrande målmedvetet närmat sig både USA/NATO och EU.

Redan på 1950-talet gav topparna i den svenska militärledningen Storbritannien och USA fritt tillträde till svenska vatten i Östersjön genom hemliga avtal, medan en felnavigerad sovjetisk u-båt på 1980-talet ledde till hysteri. Samma hysteri och skrämselpropaganda används idag för att vilseleda den svenska arbetarklassen att se inbillade fiender utanför landets gränser. Detta åtföljs av högljudda klagomål över att det inte finns något svenskt försvar. Det var dock Pentagon-konsulter som i början av 2000-talet övertalade Sverige att reducera försvaret för att tio år senare erbjuda NATO som säkerhetsgaranti. Sedan 2016 ger Värdlandsavtalet fri lejd åt NATO att i Sverige hålla militärövningar, upprätta högkvarter, stationera trupp och härifrån inleda anfall mot tredje land. Eftersom NATO:s doktrin gäller i detta samarbete möjliggörs förvarandet av kärnvapen på svensk mark.  Det konstanta närmandet mot NATO sker för att ta tillvara de svenska monopolkapitalisternas intressen, vilka i dagsläget i stora drag sammanfaller med de amerikanska och tyska imperialisternas intressen. Den svenska arbetarklassens intressen är diametralt motsatta den svenska härskande klassens intressen.

Militäralliansen NATO har under de senaste åren ödelagt Afghanistan och skapat kaos i Libyen. I Irak har en ”koalition av villiga” under USA:s ledning gjort landet omöjligt att regera. Sverige har i Afghanistan stridit under NATO-befäl och över Libyen har de svenska JAS-planens specialkameror valt ut de bästa målen åt NATO:s bombplan. Dessutom har Saab demonstrerat JAS-planens effektivitet med kommande exportmöjligheter i åtanke.

Denna situation är skapad av det kapitalistiska systemet, som sedan länge är inne i sin imperialistiska fas. Det är det imperialistiska systemet som är fienden. Kapitalismens inneboende profithunger skapar och sprider kaos över hela världen. På den internationella marknaden tävlar de olika monopolen mot varandra om fördelar. Att ”stärka Sveriges konkurrenskraft” innebär inget annat än att bidra till att de svenska monopolen går segrande ur kampen med andra monopol och säkrar sig en större marknadsandel och utökar sin utsugning av världens folk. Allt detta, i kombination med en aggressiv vapenindustri, upprustning och militarisering leder till krig, där imperialisterna delar upp världen mellan sig. För att motverka Sveriges deltagande i krig och förstörelse runt om i världen kämpar de svenska kommunisterna att de tiotals miljarder som den svenska militären kräver satsas på välfärden. Vi har inget att tjäna på att svensk militär bidrar till förstörelse och katastrofer runt om i världen – vi kämpar därför för militär nedrustning och social upprustning.

De svenska imperialisterna integrerar inte bara vårt land i NATO, utan även i EU. Europeiska Unionen är en regional imperialistisk makt; det är en sammanslutning av de ledande imperialisterna i Europa så att de effektivare och starkare ska kunna expandera utanför sina egna gränser. Expansionen sker för att de ska kunna stegra sin profit och för att inte förlora konkurrensfördelar jämfört med andra imperialistiska sammanslutningar i världen. Till sin hjälp upprättar EU en gemensam försvars- och säkerhetspolitik. 1954 försökte man första gången att upprätta en gemensam västeuropeisk militärunion, en EU-armé. Det föll på grund av motståndet från det franska parlamentet, där de franska kommunisterna spelade en viktig roll. Nu har tanken på en europeisk armé återuppstått. 2017 skapades en försvarsunion genom PESCO, som står för ”permanent strukturerat samarbete” mellan EU-stater. Sverige valde att ansluta sig.

Arbetarklassen kan aldrig välja sida i kampen mellan imperialisterna. Därför kämpar Sveriges Kommunistiska Parti för att Sverige ska dra sig ur varje imperialistisk allians, överenskommelse och samarbete, såsom EU och NATO. De svenska imperialisterna och kapitalisterna drar in oss i krig, där vi själva, våra söner och döttrar kommer gå i döden för marknadsandelar. De imperialistiska krigen världen över leder till humanitära katastrofer, där hela länder och nationer krossas. Det är vår uppgift att bekämpa det svenska deltagandet i alla imperialistiska konflikter och att visa de som utsätts för imperialismens härjningar vår solidaritet. De svenska kommunisterna kämpar därför för en solidarisk och human flyktingmottagning, där de som lyckas ta sig hit får chansen att bygga sig ett liv i säkerhet och värdighet.

Vi vet samtidigt att tillförlitliga, stabila och fredliga internationella relationer kräver att kapitalismen övervinns av ett socialistiskt samhällssystem. De krig som imperialismen konstant genererar kommer aldrig att sluta äventyra vår trygghet. Därför kämpar vi för folkens rätt att själva välja sin utvecklingsväg och folkens rätt att kontrollera sitt eget öde; om folket tillfrågades, skulle krigen och utsugningen ta slut omedelbart. Utan makten i folkets händer är tryggheten en illusion – det är bara socialismen som kan garantera det arbetande folket trygghet och säkerhet!

Kapitalismen kan inte garantera dig ett meningsfullt arbete

Rätten till arbete är en mänsklig rättighet. Att ha ett arbete att gå till innebär inte bara att man har sin försörjning tryggad, utan även att man känner sig behövd och väntad; att man är en del av en gemenskap och att man är en omistlig del i ett socialt nätverk.

I Sverige nekas hundratusentals människor ständigt denna rättighet. De borgerliga partierna, oavsett färg, är rörande överens om att en viss arbetslöshet är bra. På så viss tryggas företagens profiter genom att arbetarna ständigt är utbytbara, om de skulle kräva större del av företagens vinster eller bättre förmåner. För kapitalisterna är den konstanta arbetslösheten en säkerhetsventil som de kan använda mot oss.

Den dagliga produktionen är ett avancerat system. För att de kapitalistiska företagen ska kunna vara verksamma krävs en lång kedja av produktion, transport och försäljning och det behövs utbildning för arbetarna, så att de kan hantera tekniken och produktivkrafterna som används. Hela samhället är indraget i produktionen, det är en samhällelig produktion. Resultatet av produktionen, vinsterna och allt värde som producerats tillfaller dock bara ett fåtal personer: produktionen är hela samhällets, men vinsterna är privatiserade. De som äger produktionsmedlen gör varje år miljarder i profit, medan arbetarklassen drabbas av allt större nedskärningar och otrygghet.

Den otrygghet som arbetarklassen upplever och som på arbetsplatsen tar sig uttryck i allt osäkrare anställningar, övervakning och bemanningsföretag är en del av den offensiv som de svenska kapitalisterna släppt lös mot arbetarna. Genom att stapla prov- och visstidsanställningar undviker de arbetsrätten; genom bemanningsföretagen undviker de varje grundläggande trygghet som vi tillsammans kämpat oss till. Genom att begränsa strejkrätten försöker de kväva arbetarnas protester i sin linda och hindra dem att kämpa för ett bättre liv.

Samtidigt deltar de svenska kapitalisterna i allt större internationella samarbeten och integrerar sig i internationella allianser och överenskommelser. Den fria rörligheten inom EU har tillåtit den svenska imperialismen att bland annat störta ner de baltiska länderna i fattigdom, för att på så sätt kunna utnyttja de baltiska arbetarna som billig arbetskraft och som slagträ mot de svenska arbetarna. De internationella överenskommelserna, såsom CETA och TTIP, syftar på samma sätt till att underlätta rörligheten för både varor och arbetskraft. På så sätt riktar de nya slag mot arbetarklassen.

Trots att tillväxten och produktiviteten ökar för varje år går utvecklingen bakåt vad gäller välfärd och trygghet för arbetarna. Vinsterna går direkt ner i kapitalisternas fickor, när de skulle ha kunnat användas till allas nytta. Kommunisterna kämpar för att de vinster som kapitalisterna gör används för att sänka arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen lön. Detta skulle ge hundratusentals arbetare som står utan jobb möjlighet att komma in på arbetsmarknaden igen. Vi kunde då göra oss av med alla förnedrande och meningslösa ”sysselsättningsåtgärder”. Alla skulle kunna ha ett arbete med kollektivavtalsenliga löner, utan subventionerade anställningsstöd. Om hela samhället får ta del av det värde som arbetarklassen producerar säkerställer vi i en handvändning ordentlig bemanning i de branscher där sjukskrivningarna ökar till följd av utbrändhet. Det är bara under kapitalismen som vissa arbetar ihjäl sig medan andra saknar arbete.

Kommunisterna går i täten för kampen mot otryggheten och osäkerheten genom att kämpa för trygghet på arbetsplatsen, ett avskaffande av bemanningsföretagen, ett utvidgande av arbetsrätten så att alla garanteras arbete som är meningsfullt och stimulerande.

Vi vet dock att vi aldrig kan göra dessa krav permanenta, eftersom kapitalisterna genast går till motangrepp mot varje framsteg vi gör. Därför räcker aldrig kampen för reformer och justeringar av kapitalismen, utan kampen för ett bättre liv måste gå bortom den. Med socialismen skulle Sverige kunna gå i främsta ledet för att utnyttja den enorma industriella kapacitet som finns och ställa om produktionen, så att den istället för att bidra till att störta planeten ner i en klimatkris bidrar till dess räddande. I den omställningen kan dessutom hela Sveriges befolkning göras delaktig!

För varje dag vi väntar med att införa socialismen ökar dock avståndet mellan vad vi idag får av kapitalismen och vad vi skulle kunna ha. Vi är övertygade: det är bara socialismen som kan garantera det arbetande folket bra och meningsfulla arbeten!

Kapitalismen kan inte garantera dig en bra och billig bostad

Eftersom vi lever i ett samhälle byggt på krav på ständigt ökande profit prioriteras konsekvent de svenska företagens intressen framför de faktiska behov folket har. Det har betytt en omläggning av bostadspolitiken till förmån för kapitalet och en konstgjord bostadsbrist som inbringar miljarder och åter miljarder till monopolkapitalisternas fickor. Att en etta i Stockholm säljs för nästan två miljoner är ingen ovanlighet, samtidigt som familjer vräks från sina hem för att de inte kan betala de ockerhyror och -avgifter som avkrävs dem.

Värst är situationen för de unga. Mindre än hälften av landets unga har idag ett eget boende; merparten bor idag mot sin vilja kvar hos föräldrar, hos vänner eller har otrygga hyreskontrakt i andra eller tredje hand. Situationen för de unga förvärras ytterligare genom deras svaga ekonomi. Till följd av de allt vanligare otrygga anställningarna blir det på gränsen till omöjligt att planera sin ekonomi. Närmare hälften av de unga som lyckats flytta hemifrån har mindre än 6350 kr kvar att leva på, vilket är den summa Konsumentverket fastslagit att man behöver för att klara basutgifterna.

Bostadsbristen är inget nytt fenomen i samhället, den har existerat under årtionden. Varför ser situationen ut som den gör och behöver den verkligen se ut så?

Den svenska byggmarknaden är i praktiken koncentrerad i händerna på fyra stora företag: Skanska, PEAB, NCC och JM Bygg. I dessa fyra monopolföretag har även de fyra största bankerna omfattande ägarandelar, minst 10 procent. För bankerna, vars vinst till stor del utgörs av bolån, som uppgår till tiotals miljarder kronor årligen, är det uppenbart att det inte finns intresse för att bygga bort bostadskrisen. Bygger man bort den, så sjunker priserna. Sjunker priserna, så sjunker bankernas och, i förlängningen, byggmonopolens profit.

Samtidigt sitter byggherrarna ofta på mark som de köpt av kommunerna för en spottstyver, utan att bygga på den, just för att pressa upp priserna. Istället för att bygga efter behov bygger man i etapper, vilket drar ut på tiden och pressar upp priserna. Genom dessa strategier kan de ta maximalt betalt för nya lägenheter.

Hyresmarknaden är inte mycket bättre. För några år sedan förändrades riktlinjerna för de kommunala bostadsbolagen, vilka nu måste vara vinstdrivande. Detta öppnade upp för en ny hyresmarknad, där företag som Rikshem och Stena Fastigheter kan göra storvinster på att renovera sina lägenheter och tvinga hyresgästerna att acceptera upp till 90 procent höjda hyror. Detta kan de göra för att det finns en bostadsbrist. Det finns människor som är desperata nog att betala dubbelt så hög hyra för en lägenhet som någon annan nyss körts ut ur. Utan bostadsbrist, ingen möjlighet för chockhöjda hyror.

Bostadskrisen är inget nödvändigt ont eller något som vi måste acceptera – det är ett resultat av att bankerna, byggherrarna och hyresföretagen med stöd av regeringarna och deras stödpartier, oavsett kulör, fört en politik som skapat en brist på bostäder.

Det finns ingen lösning på bostadskrisen i det samarbete mellan stat, kommuner och byggföretag som politikerna, från vänster till höger, pratar om, det är bara spel för gallerierna.

Sveriges Kommunistiska Parti har ett verksamt alternativ till dagens ockerpolitik.

Den moderna människans behov inbegriper naturligtvis även en egen bostad, som är fräsch och i bra skick. För att förverkliga det krävs kamp mot monopolen – bara genom att bekämpa dem och i slutändan avskaffa dem kan vi lösa de problem som de skapat. Istället för att samarbeta och förlänga bostadskrisen är det enda rimliga att ta de vinster bankerna gjort på folkets misär och bygga bostäder för dem. Därför kämpar Sveriges Kommunistiska Parti för en omfattande och grundläggande renovering av alla landets slitna lägenheter utan hyreshöjningar. Genom att ta den profit som byggherrarna gjort genom att neka folk bostäder, och se till att varenda människa som bor i Sverige har en bra, billig och fräsch bostad flyttar vi fram folkets positioner. Vi kämpar därför också för en omfattande nybyggnation av lägenheter och hus, baserat på vad folket faktiskt behöver och inte baserat på marknadens krafter.

Allt vi kan åstadkomma under kapitalismen är dock flyktigt. Det finns ingen möjlighet för arbetarklassen att permanent säkra sig bra villkor eller bra bostäder. När kapitalet behöver öka sin profit för att hålla jämna steg med den internationella konkurrensen kommer nedskärningarna. Det är bara socialismen som kan garantera det arbetande folket bra och billiga bostäder!

Kapitalismen kan inte garantera dig jämställdhet

Att kvinnan är underställd mannen är ett obestridligt faktum och det är en enkel sak att informera sig om att kvinnor tjänar 13 procent mindre än män, att kvinnor i högre utsträckning utsätts för våld och sexuella trakasserier och att kvinnor utför den absolut största delen av hushållsarbetet. Kvinnor drabbas särskilt hårt under kapitalismen när de tvingas förhålla sig till en rad olika, sinsemellan motsägande, ideal. En modern kvinna förväntas vara välutbildad, karriärsinriktad, uppfylla ohälsosamma skönhetsideal och vara mamma på en och samma gång. Detta orsakar stor fysisk såväl som psykisk påfrestning hos många. Den ständiga kommersialiseringen av kvinnokroppen driver hela tiden på de normer som underordnar kvinnan i samhället.

Kvinnans underordning är varken given av naturen eller av någon gud och den är inte heller något som alltid har förekommit i mänsklighetens historia. Såväl marxismen som de senaste vetenskapliga rönen i modern forskning visar att de patriarkala strukturerna, där mannen överordnas kvinnan, uppstod i och med klassamhällets uppkomst för ca 12 000 år sedan. Först i det tidiga slavsamhället, när människan blev bofast och lyckades producera ett överflöd, inleddes vad som kom att kallas ”kvinnans historiska nederlag” där arvsrätten övertogs av mannen och kvinnan förpassades till samhällets utkant.

I varje samhälle där en grupp människor exploaterar en annan, underordnas också kvinnan mannen. Patriarkatet är därmed en biprodukt av varje klassamhälle, så även under kapitalismen. Därför är också kvinnans frigörelse ofrånkomligt sammanlänkad med kampen för klassamhällets upplösning, med kampen för kommunism. Även om den slutgiltiga lösningen finns i det klasslösa samhället betyder det inte att vi ska skjuta upp kvinnokampen till dess – tvärtom! Den är lika aktuell som tidigare, integrerad i den kommunistiska kampen för förbättringar här och nu.

De relativa landvinningar som faktiskt gjorts under 1900-talet vad gäller kvinnans ställning i samhället har väldigt lite att göra med suffragetter och liberala jämlikhetsideal. Förbättringarna har helt andra rötter; den ena är de rent materialistiska orsakerna. Under 1900-talet tvingades kvinnor i ett flertal länder i allt högre utsträckning ut i vad som betraktades som manligt arbete, något som sågs som en tillfällig lösning när männen var ute i krig. Kvinnorna gjorde även entré på högre befattningar inom den statliga tjänstesektorn, på grund av arbetsbrist, även om denna entré var mycket blygsam jämfört med hur det såg ut i de socialistiska staterna. Eftersom kvinnor blev familjeförsörjare med förvärvsinkomst, ändrades också deras maktposition. Kvinnans status förstärktes som en reflektion av de faktiska materiella förändringarna i förhållandet till produktionen. Kvinnorna tog större plats. Med det kom också större makt och möjligheter för ett visst genomslag för kvinnofrågor. Det är dock viktigt att se att det inte har varit och inte heller kan vara en rak utveckling mot förbättring vad gäller kvinnors plats i det kapitalistiska systemet. För utvecklingen följer marknadskrafterna och inte någon borgerlig ideologi, och hur den borgerliga ideologin tar sig uttryck vad gäller kvinnofrågan vid varje givet tillfälle beror på vad de stora kapitalistiska monopolen just då tjänar på. Detta gäller inte bara kvinnornas förhållande till produktionen, utan även för olika minoritetsgrupper i samhället, som invandrare. En tillfällig förbättring betyder inte att denna förbättring är skriven i sten, tvärtom ser vi att skillnaderna över tid istället åter kan öka.

Den andra roten till kvinnans landvinningar utgjordes av kvinnokampen, såväl i de socialistiska som i de kapitalistiska staterna i Europa. De socialistiska staterna föregick Sverige och de andra kapitalistiska länderna vad gäller jämställdhet och banade på så vis väg för att kvinnokämparna i andra länder skulle kunna kämpa sig till förbättringar. Bland de första allomfattande reformerna var att bygga förskolor över hela den vidsträckta landmassa som utgjorde Sovjetunionen, och massiva kampanjer mot analfabetism, speciellt riktade mot kvinnor, genomfördes. Skolgången för kvinnor och män sammanfogades, alla arbetare fick inte bara tillgång till högre utbildning utan också alla möjligheter att lyckas; något som exempelvis inte genomfördes i Sverige förrän 1962. Med hjälp av statistik kan vi också följa utvecklingen. 1970 var 46 procent av de politiska tjänstemännen i Sovjet kvinnor, motsvarande siffra för samma år i USA var 5 procent. 1970 var också 90 procent av de sovjetiska kvinnorna i arbete, en siffra som det tog Sverige fram till 90-talet för att komma ikapp. Inom utbildningssystemet kan vi se att kvinnor i Sovjet redan på 60-talet utgjorde nästan 50 procent av de examinerade från universiteten. Exemplet med rymdingenjören Valentina Tereshkova som den 16:e juni 1963 blev första kvinna ut i rymden, är bara ett av otaliga. Att år 1963 skicka en kvinna ut i rymden, utan en medföljande man, var otänkbart i väst och fram till idag har det aldrig genomförts en rymdresa med bara kvinnlig besättning. Tack vara den existerande socialismen i öst, tack vare den press som kommunisterna i varje kapitalistiskt land satte på borgarklassen, genomdrevs även reformer här; reformer som gick utöver de tillfälliga förändringarna i den kapitalistiska produktionen.

Det vi vet är att kampen för jämställdhet måste slå i rätt riktning för att ge resultat, den måste förändra de materiella faktorerna, de som består och som i sig själva ändrar och återspeglar människans attityder. I kampen för ett bättre samhälle måste kvinnor och män gemensamt kämpa för sex timmars arbetsdag, för bättre förskolor och äldreomsorg. Kommunisterna kämpar också för en uppvärdering av de kvinnodominerande yrkena, som ofta är reproduktiva och lågbetalda. Ett självklart krav som vi också kämpar för är lika lön för lika arbete. Den löneskillnad som idag existerar mellan män och kvinnor kör in en kil mellan de arbetande männen och kvinnorna och måste försvinna; det är ovärdigt den moderna människan att acceptera att människor får olika lön baserat på vilket kön de har.

Detta kan inte göras genom de borgerliga så kallade vänsterpartierna som sprider illusioner om en kapitalism med mänskligt ansikte, om en framtid där försiktiga reformer kan genomdrivas i konflikt med marknadsintressena, om att attityder kan förändras genom identitetspolitik. Nej, det kräver kamp och engagemang på samma sida som de som ser roten till problemet och som med vetenskap och kampvilja kämpar för en annan värld. En värld fri från krig, fri från utsugning och människors exploatering av andra människor. Alla kvinnor som vill se verklig förändring bör göra som de stolta kvinnorna gjort i generationerna före dem, göra gemensam sak med kommunisterna – det är bara socialismen som kan garantera det arbetande folket jämställdhet!

Kapitalismen kan inte garantera dig kultur, idrott och hälsa

Grunden för Sveriges Kommunistiska Partis kulturpolitik är att all kultur ska vara offentlig, att den ska ägas av alla och vara såväl icke-kommersiell, som framåtsyftande och utvecklande. Konsten och kulturen lär oss att förstå livet – den gör oss till människor.

Kulturen är ett vapen i kampen mot det kapitalistiska samhällets orättvisor. Med hjälp av den avslöjar vi de kommersiella krafterna, stimulerar till kritiskt tänkande, medvetandegör, diskuterar och blottar den borgerliga ideologin. För oss är kulturen grundläggande och hör ihop med politisk kamp och klass; kulturen kan aldrig stå över klasserna, utan är fast rotad i klassamhället. Därför står vi också bakom kulturarbetarnas kamp för bättre villkor, men även för en mer jämställd kultur. Kvinnodiskrimineringen är utbredd inom kulturen och den moderna kulturen tar sig ofta kvinnoförnedrande uttryck.

Kulturen är dock inte något isolerat, utan samspelar med naturen och människans hälsa, både den fysiska och psykiska. Studier har visat att det finns ett nära samband mellan god hälsa och ett aktivt kulturutövande och deltagande i kulturella aktiviteter. Det är samtidigt något som arbetarklassen utesluts från i allt högre grad; dess egen kultur utesluts från våra gemensamma rum och den får inte det stöd som den behöver. Därför värnar vårt parti om folkrörelserna och de bildningsprojekt som utmanar den rådande samhällsordningen – bland annat biblioteken fyller en central funktion i och med att de erbjuder kunskapsinhämtning, gemenskap och en demokratisk plattform.

Eftersom vi inte kan isolera kulturen, naturen och människan från varandra utgår vi från ett helhetsperspektiv, där alla dessa samspelar. Människor tränar och idrottar i hög utsträckning –  på den fronten har Sverige ett utvecklat föreningsliv, men samtidigt är unga och vuxna allt mindre fysiskt aktiva, vilket resulterar i viktökning, dålig motorik, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och andra sjukdomar. Alternativ till den negativa utvecklingen måste påbörjas redan i tidig ålder och här spelar skolan en otroligt viktig roll. Ett flertal studier visar att fysisk aktivitet och inlärning har ett starkt samband, medan andra studier visar att endast en liten minoritet av alla barn och ungdomar rör sig tillräckligt mycket. Eftersom skolan inte existerar utanför klassamhället är det naturligt att föräldrar med svag ekonomi inte har råd att köpa fritidsaktiviteter, vilket medför att deras barn drabbas hårdare av ohälsan. Därför kämpar Sveriges Kommunistiska Parti för att skolan ska se till att även arbetarklassens barn får tillgång till utökade aktiviteter i skolans regi, både under och efter skoltid.

Principen för stärkandet av folkets och arbetarnas kultur måste vara att möta människorna i deras egen miljö, i deras eget sammanhang. Därför kämpar vårt parti för gratis kulturskola, kulturella mötesplatser, såsom Ungdomens Hus, samt ökade anslag till scenkonsten. Vi kämpar för en expansiv satsning på kulturpolitiken samt för dess införande på arbetsplatserna och i skolorna. På arbetsplatserna tillbringar vi åtskilliga timmar varje dag, även dessa måste demokratiseras och erbjuda ett kulturutbud, såsom arbetsplatsbibliotek eller ett friskvårdsbidrag som täcker alla utgifter för både fysiskt och psykiskt kulturutövande.

Uppbyggnaden av en folkets och arbetarnas kultur måste utgå från folkets demokratiska strävanden; överallt där folken har kämpat har en kultur av motstånd och självständighet uppstått. Kampen för ett bättre samhälle ger upphov till en kultur som i sin tur stärker folket i dess kamp. Kapitalisterna motsätter sig denna strävan, eftersom den med nödvändighet måste utmana deras herravälde. Därför monterar de aktivt ner den självständiga kultur som folket byggt upp; bara om makten finns hos det arbetande folket kan den fria kulturen garanteras. Bara i ett fritt samhälle kan kulturen utvecklas fritt – det är bara socialismen som kan garantera det arbetande folket kultur, idrott och hälsa!

Kapitalismen kan aldrig ge dig ett verkligt val

Det som kapitalismen har att ge oss har den redan gett – varje dag växer gapet mellan vad vi har nu och vad vi skulle kunna ha under socialismen.

Tekniken har nått oanade höjder; tillväxten ökar för varje år. Ändå blir vi fattigare. Den rikedom vi tillsammans producerar skulle räcka för att tillgodose alla mänskliga behov världen över. Ändå svälter miljoner och åter miljoner människor. Vår planet, som är hem inte bara åt alla de djur- och växtarter som ger jorden en enorm skönhet och mångfald, är även hem åt oss. Det är det enda hem vi har och det är det hem som kapitalismen är på god väg att förstöra. Genom föroreningar, utsläpp och total likgiltighet inför de problem som uppstår för världens folk, förstörs vårt gemensamma hem. Det finns ingen framtid för vår planet utan att makten förs över till folket. Detta faktum ger vår kamp ännu större tyngd.

Det kapitalismen gett oss har den gett oss för att vi kämpat för det; för att kommunisterna satt socialismen på dagordningen och visat kapitalisterna att de förtryckta inte behöver dem, för att vi kan skapa en värld där vi själva sköter om vårt samhälle.

De val som man idag ger oss är en illusion. Vart fjärde år ger man folket rätten att själva välja vem som ska förtrycka dem. Från vänster till höger tävlar partierna om kapitalisternas gunst och om att effektivast suga ut folket. Betyder det att vi ställer oss bredvid och dömer ut alla de förändringar och reformer som skulle kunna genomföras för att lätta på trycket för arbetarklassen? Absolut inte – vi kämpar för att förbättra folkets situation idag, men vi är medvetna om att alla reformer är tillfälliga och att de därför också hela tiden måste syfta framåt, mot socialismen.

En röst på Sveriges Kommunistiska Parti är en röst mot det spel som är parlamentarismen. Det är en röst mot den ökade pressen vi känner i våra liv, på våra arbetsplatser, i våra hem och i våra städer. Det är en röst mot de lögner som media dagligen sprider och det är en röst mot ett samhälle som varje dag skickar hundratusentals människor i döden för profitens skull.

En röst på Sveriges Kommunistiska Parti är en röst på ett parti som inte har några andra intressen än arbetarklassens. Det är en röst för ett alternativ till kapitalismen, till förtryck, exploatering, krig och elände. Det är en röst för människans fria utveckling.

Det räcker dock inte att rösta. Vi kan aldrig välja bort kapitalismen i dess egna parlament, på dess egna villkor. Det enda verkliga valet man kan göra är att välja att bygga upp folkets styrka, att bygga upp arbetarklassens och folkens egna organisationer, att genom handling och aktivitet göra kapitalismen till historia. Att välja bort kapitalismen är att kämpa med kommunisterna; det är att kämpa med SKP!

Hela vår historia är en bekräftelse på att kamp lönar sig – vi har vunnit det vi har idag genom kamp. Alla politiska reformer, alla eftergifter kapitalisterna har gett oss har de varit tvungna att ge oss. Därför vet och upprepar vi: kamp lönar sig.

Det mest betydelsefulla valet du kan göra är därför att välja att kämpa med och för folket; för socialismen.