Kommunisterna och parlamentarismen

Kamrater,Sveriges Kommunistiska Parti växer. Nya människor söker sig till oss och vi knyter kontakter på allt fler orter i Sverige. Vi knyter samtidigt starkare band till kommunistiska partier runt om i världen och i Europa; vi är en del av en växande kommunistisk rörelse.

Vi växer inte bara kvantitativt, utan även kvalitativt. Vår förståelse av världen och våra analyser mognar och blir allt skarpare. Vi utvecklar vår ideologi och gör den relevant för den tid vi lever i. Det gör vi på grundval av de erfarenheter vi gör, genom utbytet med det arbetande folket och med den internationella rörelsen, samtidigt som vi studerar våra föregångare och lär oss av deras framgångar och misstag.

Det är med stolthet jag konstaterar detta. Framtiden ligger för oss och den tillhör oss, eftersom framtiden är socialistisk.

Kamrater,

Nästa erfarenhet som står framför oss är valrörelsen. Vi går in i valrörelsen med vinen i ryggen och vi för en offensiv valkampanj med ett revolutionärt valmanifest som vi kan rikta oss efter – både för våra krav idag och för vår socialistiska kamp. Vi går in i valrörelsen med optimism och med målet att stärka vårt parti, våra band till arbetarklassen och socialismen.

Det första vi måste göra innan vi går in är att konstatera: vårt mål är inte att få så många röster som möjligt. Det sättet att se på parlamenten lämnar vi åt de parlamentariska borgerliga partierna. Vi är inget parlamentariskt parti; vi kämpar inte för att sitta vid köttgrytorna tillsammans med de andra parasiterna i riksdagen. Vi är inget missnöjesparti som vänder kappan efter vinden för att kunna ta oss in i de parlamentariska församlingarna för att kunna komma åt politikerarvoden eller mutpengar.

Vi betraktar inte folket som valboskap som vart fjärde år ska skjutsa in oss i riksdagen eller i de kommunala församlingarna. Vi föraktar inte folket, utan vi vill aktivera dem. Vi vill att de ska börja röra på sig, så att de börjar känna sina bojor. Det är målet med vår valrörelse. En röst på Sveriges Kommunistiska Parti betyder mer än en röst på de borgerliga partierna: det är ett aktivt ställningstagande och ett fördömande av det brutala system vi lever i och är ett ställningstagande för en bättre värld.

Kamrater,

För att förstå hur vi ska förhålla oss i valrörelsen är det viktigt att förstå på vilka grunder vi deltar i valet. Grunden är vår syn på kapitalismen och dess stat: vi deltar inte för att vi erkänner den kapitalistiska demokratin och dess parlamentarism. I den frågan är vi eniga med Lenin:

Friheten under kapitalismen förblir alltid ungefär vad den var i de antika grekiska republikerna: frihet för slavägarna.

Den demokrati vi känner till är inte vår demokrati – det är kapitalisternas demokrati. Det är om styrelsen i den kapitalistiska staten som de olika partierna kämpar. Där finns inget för oss att hämta. Vi är inte ute efter att administrera kapitalismen. Vi vet att den kapitalistiska staten inte kan användas som verktyg eller hävstång för att kasta oss in i socialismen – tvärtom så utgör den en enorm kraft som vi måste bekämpa. Därför måste kommunisterna alltid vara tydliga: vår uppgift är att vid varje enskilt tillfälle visa den borgerliga staten för vad den är och undergräva arbetarklassens förtroende för den.

Vi kan inte dela upp staten i olika delar som vi bedömer som bra eller dåliga. Landstingen och de kommunala församlingarna är lika viktiga beståndsdelar i den kapitalistiska staten som riksdagen eller de olika departementen. De kommunala verksamheternas gränser fastställs av kapitalismen och måste förhålla sig till de övriga delarna av staten och får ofta sina uppdrag uppifrån. Hela staten är kapitalisternas. I den mån det finns motsättningar inom staten härrör de från motsättningar mellan kapitalister eller mellan staten som totalkapitalist och de enskilda kapitalen.

Om vi då inte kan åstadkomma några större förändringar inom staten eller använda den för att införa socialismen, vare sig på lokal, regional eller nationell nivå, varför då ens delta i valen?

Frågan är viktig och den är enkel att besvara: för oss är inte valet i september en fråga om demokrati, utan en fråga om pragmatism. Vi deltar därför att valrörelsen ger oss en plattform att sprida vår politik från, det ger oss en extra möjlighet att nå ut till folk. Den borgerliga demokratin erbjuder oss en plattform och det vore taktiskt felaktigt av oss att i dagsläget inte utnyttja den. Det är också viktigt att komma ihåg att just eftersom det för oss är en praktisk fråga är det ingen principiell fråga – kommer vi i vår bedömning fram till att det är bättre att bojkotta valen, så gör vi det.

Kamrater,

Vårt mål är socialismen och ju snabbare vi kommer dit desto bättre. Ju snabbare vi kommer dit, desto snabbare kommer människor sluta dö i imperialistiska krig och på flykt från dem. Ju snabbare vi kommer dit, desto snabbare kommer angreppen på de arbetande folken världen över att sluta. Ju snabbare vi kommer dit, desto snabbare kommer människan att kunna leva på ett värdigt sätt.

När frågan är så stor och viktig, när varje dag räknas i kampen för socialismen, så får vi inte ge upp möjligheter att stärka det arbetande folket och de revolutionära krafterna. Det kommer alltid att finnas de som kritiserar oss, som intar en bekväm ställning och säger att makt alltid korrumperar, att om vi kommer in i parlamenten, vare sig de är lokala eller nationella, så kommer vi att anpassa oss och sluta vara revolutionära. Större inkonsekvens får man leta efter. Om detta skrev Lenin såhär:

Ni vill skapa ett nytt samhälle? Och ni är rädda för svårigheterna att skapa en duglig parlamentsgrupp av övertygade, hängivna och hjältemodiga kommunister i ett reaktionärt parlament! Är det inte barnsligt?

När kommunister sitter representerade i parlamentariska församlingar gör de det inte som parlamentariker som spelar kapitalisternas spel, utan de gör det som kommunister. Kommunisterna i parlamenten utgör ingen klick som utövar makt över resten av partiet, som Vänsterpartiets parlamentariker gör, utan de är hela tiden underställda partiet. De är bundna av partiets beslut och makt och kommer aldrig i egenskap av parlamentariker bestämma över partiet. De är underställda partiets disciplin och därför möjliga att återkalla – om de inte underordnar sig har de förverkat sin rätt till medlemskap i vårt parti.

I parlamentet är det inte kommunisternas uppgift att ta ansvar för administrationen av den kapitalistiska apparaten. Vi är inte intresserade av en ansvarsfull politik inom ramen för den borgerliga demokratin. De valda kommunisterna har två uppgifter. För det första måste de hela tiden blotta och tydliggöra de motsättningar som finns mellan det arbetande folkets krav och behov och kapitalismen och på så sätt mobilisera dem i kamp mot kapitalismen. För det andra måste de stödja alla de krav och initiativ som förbättrar villkoren för de arbetande människorna idag, under kapitalismen.

Kamrater,

Vår syn på den borgerliga parlamentarismen innebär att vi kan utnyttja det maximalt för vår kamp för socialismen och vår strävan att mobilisera arbetarklassen. Vi ser de borgerliga parlamenten för var de är: maktverktyg för kapitalismen. Vi ser vårt deltagande i dem som ett redskap bland många och ser det inte som en absolut princip att delta i dem. Vårt fokus fortsätter att ligga på arbetarklassens utomparlamentariska aktioner och mobilisering. Lenin skrev att

massornas aktioner – exempelvis en storstrejk – är alltid viktigare än den parlamentariska verksamheten och inte bara under en revolution eller i en revolutionär situation.

Det är lika sant nu som 1920, när Lenin skrev raderna i ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom. Revolutionerna genomförs inte i de parlamentariska församlingarna utan på grundval av den egna makt som arbetarklassen byggt upp, den som under den ryska revolutionen kulminerade i vad bolsjevikerna kallade dubbelmakten.

Lika lite som vi vill eller kan använda den kapitalistiska staten för att införa socialismen, kan vi bygga socialismen på övertagandet av den nuvarande statsmakten. Vår nya stat, vår arbetarstat, måste vara byggd direkt på arbetarnas egna organisationer. Dess ben måste stå stabilt direkt hos arbetarklassen.

All vår energi och styrka, all den extra uppmärksamhet vi får i valet och alla de extra möjligheter de valda kommunisterna kommer få måste riktas in på den uppgiften. På arbetsplatserna måste fackföreningarna stärkas och kommunisternas arbete struktureras; i bostadsområdena måste de boendes egna organisationer kämpa; i skolorna måste ungdomarna och eleverna mötas och börja kämpa för sina intressen; på universiteten måste studenterna organisera sig för en bra, öppen och relevant utbildning idag och en socialistisk utbildning imorgon.

På det arbetande folkets egna organisationer måste det arbetande folkets makt vara byggd. Precis som den kapitalistiska staten står stadigt förankrad hos kapitalisterna, måste arbetarnas stat vara fast förankrad hos arbetarklassen.

Kamrater,

Vår kamp är för ett helt annat samhälle, där människans exploatering av människan inte längre är möjlig. Att bygga det samhället kommer inte att vara lätt och det kommer inte finnas några genvägar. Vi kommer inte att göra det lättare för oss om vi anpassar oss till kapitalismen och parlamentarismen. Vi står i total opposition till hela det system som framkallar krig, död, lidande, utsugning och förstörelse.

Vår opposition kommer vara påfrestande. Den kommer att kräva uppoffringar och disciplin, men den kommer att stärka oss. Den kommer att svetsa oss samman och den kommer att göra oss ännu mer målmedvetna. Vi måste komma ihåg vad vi kämpar för och vi måste komma ihåg att det finns något som är mycket vackrare än det vi har idag, att det finns något annat, som är värdigt människan. I vår kamp tar vi med oss, och vi får aldrig låta oss glömma, den turkiska kommunisten Nazim Hikmets ord:

Det vackraste havet
har ännu inte korsats
Det vackraste barnet
har ännu inte fötts
Våra vackraste dagar
har vi ännu inte sett

Andreas Sörensen